Om barn...

Jag brukar vara barnvakt då och då till två barn som är 1,5 och 6 år gamla och jag älskar verkligen det för det är världens underbaraste och finaste barn. Idag var en sån dag då jag var en så kallad supernanny! Hämta på dagis, laga mat och en massa bus! Den minsta är i prinicp glad hela tiden, han skrattar nästan jämt. Medans den större kan vara lite mer svårflörtad och kan vara den som vill ta lite mer avstånd. Idag så saknade han mamma väldigt mycket och då försöker man trösta genom att närma sig. Det resulterar till slag och sparkar istället. I den här situationen är det väldigt psykologiskt, för jag kan inte bli arg och börja skälla för det skulle inte göra någon nytta. Det skulle bara sluta med att han blir ledsen och utlämnad. Jag känner verkligen igen mig i dessa situationer då jag själv som barn slog och smällde i dörrar när jag blev ledsen och arg. Det hade även sina andra förklaringar, men det kan jag ta en annan gång.

Barn är ju verkligen ärliga och det är det som är så härligt med dem, de säger verkligen vad de tycker utan tvekan!

6-åringen:

- När ska du gå hem?

Jag:

- Jag går väl hem när mamma kommer.

6-åringen:

Okej!

Jag:

- Vadå varför undrar du det? Vill du att jag ska gå hem?

6-åringen:

Ja!

Kunde inte riktigt hålla mig för skratt men försökte hålla god min.

Minstingen gav mig hela två blöta pussar på munnen innan jag gick hem... så sött!

Han är min drömprins! Han kommer nog bli en idol bland tjejerna när han blir lite större... men då kan jag säga att jag har fått inte bara en utan två pussar av honom så det så!

Bilden har ingenting med barnen att göra!